När Sovjetunionen kollapsade 1991, utropades den tidigare sovjetiska republiken Uzbekistan till en självständig stat. Landet behöll de pusselbitformade gränser från år 1924, som den sovjetiska staten godtyckligt skurit till och ligger nu inklämt mellan grannländerna Kazahstan, Kirgistan, Tadjikistan, Afganistan och Turkmenistan. De sovjetiska minnesmärkena försvann snart ur stadsbilden. Lenin ersattes med en staty av emiren Timur Lenk och den enorma hammaren och skäran på det tidigare Röda torget i Tashkent byttes till en jordglob.

Uzbekistan söker i sitt förflutna efter en försvunnen identitet och hoppas på att det fattiga landet än en gång ska få uppleva en blomstringstid, som då när otaliga karavaner drog genom landet längs Sidenvägen mellan Europa och Kina och då härskaren Timur Lenks  rike nådde från Bosporen i väst till Indien i öst.

300 soldagar om året

På tidigt 80-tal besökte jag landet några gånger och förstummades redan då av skönheten i den stilla, karga naturen, de vänliga människorna och naturligtvis de historiska legendomspunna byggnaderna i lera, dekorerade med mosaik och majolika i himlens alla blå nyanser. När jag nu 23 år senare besökte Uzbekistan och städerna Tashkent, Chiva, Buchara, Samarkand och Shahrishabs, kunde jag till min glädje konstatera att både naturen, människorna och de blå kupolerna nästan var desamma. Men bara nästan.

Jag är nämligen väl medveten om att Aralsjöns yta ytterligare minskat efter det att Sovjetunionen började utnyttja floderna Amu-Daryas och Syr-Daryas vatten till bevattning av Uzbekistans bomullsfält. Invånarna kunde också vittna om både klimatförändringar och sandstormar blandade med ohälsosamt salt från Aralsjöns torrlagda botten.

Men i Uzbekistan verkade både himlen, solen och människorna lysa klarare nu efter det att Sovjetunionens mörka skugga tagits bort över landet. Visst kunde man fortfarande märka arvet från en sovjetisk byråkrati hos de tjänstemän jag träffade på, men i övrigt bemöttes jag överallt med utmärkt service, varm gästvänlighet och glad öppenhet. Men har man som Uzbekistan 300 soldagar i året, så är det kanske inte så svårt att vara både vänlig och glad.

Gyllene Samarkand

En resa genom Uzbekistan är en resa genom århundraden och årtusenden, där klippinristningar i Kyzylkum öknen än idag berättar om nomadiska stammars liv och utgrävningar vittnar om den rika kultur som fanns redan före Alexander den Stores, arabernas och Djingis Khans erövringar och inflytande i området. 

År 1370 tog Timur Lenk makten över Transoxania och blev härskare i Samarkand. Under sina 35 regeringsår nådde hans rike både Moskva och Delhi och Samarkand förvandlades från en brun stad byggd i lera till Österns pärla.

På början av 1400-talet byggde Timur Lenks sonson Ulugbek ett observatorium på en kulle utanför Samarkand. Före sin död 1449 hade han lyckats kartlägga stjärnhimlen och lokalisera mer än 1089 stjärnor, samt räknat ut längden på ett stjärnår. Idag ligger de båda härskarna begravna i mausoleet Gur Emir alldeles intill gamla stan i Samarkand. Att turister och pilgrimer idag, över 600 år senare, kan besöka stadens obeskrivligt vackra mosaik- och majolikaprydda palats, moskeer, medreseer och mausoleer är mycket tack vare Unesco, som håller sin beskyddande hand över de enastående byggnadsverken i Uzbekistan och även finansiellt sörjer för deras underhåll.

Bland Daewoo och åsnor

Men nu trängs inga kameler längre vid vattenbassängerna i Chiva, Buchara och Samarkand och städerna fylls inte längre med köpmän på resa längs med Sidenvägen. Idag är det mellan- och sydeuropeiska turister som i tusental kommer för att lära känna den rika kulturen, beundra den vackra arkitekturen och shoppa på de exotiska basarerna.

Istället för kameler är det två andra transportmedel, som behärskar gatorna både ute på landsbygden och städerna. Det är bilar av märket Daewoo och åsnor. Det koreanska bilföretaget har fabriker i Uzbekistan och för att uppmuntra människorna att köpa inhemskt producerat, har man valt att sätta en hög bilskatt på alla utländska bilar. Att åsnorna igen är så populära har nog snarare att göra med det, att de är praktiska och billiga att både köpa och hålla. En åsna kan man lasta full med varor, spänna en vagn till eller rida på. Efteråt söker den liksom andra frigående husdjur som kor, hästar, får, getter och kameler sin föda vid vägkanten eller ute på något fält för att på kvällen vända tillbaka till sin gård. Enligt islam är det en allvarlig synd att stjäla, så därför kan djuren fritt vandra omkring. Men bilen bör man trots allt helst låsa när man parkerar den.

I dagens Uzbekistan flyter livet från tidigare århundraden in i den moderna vardagen. Man behöver nämligen inte åka långt utanför de större städerna förrän man konfronteras med ett liv som påminner om tidigt 1900-tal. För en turist är det både exotiskt och intressant att uppleva, men för själva invånarna är vardagens brister betungande.

Det vita guldet

Uzbekistan är världens tredje största bomullsproducent och ”det vita guldet” bärgas i början av oktober. Då körs vuxna, skolelever och studeranden ut på de enorma bomullsfältena för att handplocka den bomull, som jordbruksmaskinerna lämnat kvar. Under böjda ryggar, med rivna händer och armar och en duk för munnen, som ska skydda mot de farliga gifterna som fälten besprutats med strax före bärgningen, plöjs så centimeter för centimeter igenom på de brunbrända bomullsfältena.

Trots att landet är rikt på naturtillgångar som gas, olja och guld, så är människorna i Uzbekistan mycket fattiga. En medellön ligger på cirka 80-100 USD i månaden och för att något så när klara livhanken i en stad som Tashkent och Samarkand behövs 300-400 USD. De dåliga lönerna och de urusla sociala förhållandena tvingar därför många att söka sin inkomst på annat håll. Det upplevde jag redan på flyget från S:t Petersburg till Tashkent, huvudstaden i Uzbekistan.  Av de ungefär 180 resenärerna i planet, var omkring 10 kvinnor. Resten var män, av vilka de flesta gästarbetade på något bygge i S:t Petersburg för gratis husrum och en lön på 20 euro per dag. De här männen arbetade i regel från sex till tolv månader i gången och var tvungna att leva ytterst sparsamt för att kunna skicka pengar till familjen i Uzbekistan och spara ihop till en flygbiljett tillbaka hem. Idag räknar man med att 6 miljoner av landets mer än 27 miljoner invånare arbetar utomlands.

Demokrati, stabilitet och religionsfrihet?

Efter att det kommunistiska partiet upplöstes i Uzbekistan, tog det inte länge förrän dess tidigare ledare Islom Karimov, svor presidenteden med ena handen på hjärtat och den andra på koranen. Karimov har nu regerat i 16 år och har kritiserats hårt för sin totalitära regim, speciellt efter det blodigt nedslagna upproret i Andijan i maj 2005, då även landets utrikespolitik tog en drastisk vändning från att ha varit USA-vänlig till en mera Rysslandorienterad.

Bland de människor jag mötte fanns det många som var missnöjda med hur landets styrs och önskade mera demokrati, större frihet och bättre levnadsförhållanden. Andra igen, som var för Karimovs politik, uppskattade i regel stabiliteten i landet och det faktum att Uzbekistan idag är ett land, där både flera folkslag, kulturer, språk och religioner samsas. Uzbeker är i majoritet, men här bor så väl ryssar, tadjiker, kirgiser, turkmener, judar och iranier. Majoriteten talar åtminstone två språk, ett asiatiskt och vanligtvis även ryska. Väldigt många talar en mycket god engelska.

Efter att i över 70 år tvingats leva sin religion i hemlighet, kan muslimer igen öppet samlas till bön i Uzbekistans moskeer. Medreseerna, de islamska skolorna, fylls åter med ungdomar och det råder en viss väckelsestämning i landet, men ingen fanatisk fundamentalism. Trots att 88% av landets invånare räknar sig som muslimer (sunner), står minareterna tysta och man ser bara enstaka  kvinnor med huvudduk.  

Kyzylkums diamanttak

Under min resa till Uzbekistan åkte jag med bil genom landet och besökte ett flertal städer, som alla skulle vara värda att presenteras med en egen artikel. Den underbaraste upplevelsen hade jag ändå under de dagar jag var i Kyzylkum öknen, där jag bodde i jurta och fick göra långa utflykter på gungande kameler. Stillheten i den karga öknen, dess harmoniska färgnyanser och det rika djurlivet var fascinerande. Men det mest underbara var ändå nätterna, för stjärnhimlen i den mörka centralasiatiska natten är mycket vacker, speciellt ute i öknen.

Där den sandiga bruna marken upphör vid horisonten, börjar en mörkblå stjärnbeströdd himladuk, som beskyddande spänns över vilande människor och djur. Ju mörkare natten blir, desto fler stjärnor kryper fram ur sina gömslen och snart kan man se både stora och lilla björn lufsa fram intill den mjölkvita skira Vintergatan, medan några små stjärnor blinkar trött i den liggande månskärans gula vagga.

Mitt utedass i Kyzylkum öknen hade det vackraste tak, jag någonsin sett. Fast egentligen hade dasset inget tak, för på dagen bestod ”taket” av en molnfri klarblå himmel, som på natten förvandlades till en mörkblå himlakupol med otaliga blänkande diamanter.

Fyllda fickor, väskor och sinnen

I Uzbekistan fick jag äntligen känna på hur det är att vara miljonär. När jag växlade 100 euron till som, så kallas den uzbekiska valutan, fick jag nämligen 180.000 tillbaka. Eftersom tusensomsedlar är den största valören, så höll min portmonnä och mina fickor bokstavligen på att spricka i sömmarna. Fast det senare hade kanske mera med den feta maten att göra. Hur som helst, växlar man 600 euro till som, så är man redan miljonär i Uzbekistan. Så är du trött att vänta på lottomiljonerna, borsta då dammet från skolatlasen och titta efter var det solvarma och vänliga landet ligger!

När jag lämnade Uzbekistan hade jag väskorna fyllda med sidentyger, sjalar, vackra broderier, träarbeten, keramik, kryddor, nötter, russin och granatäppel. Alla mina sinnen var också överfyllda med intryck och jag kände mig omåttligt tacksam för att jag hade haft möjlighet att få se vackra främmande landskap, underbara byggnadsverk och bekanta mig med en delvis obekant, men mycket rik historia och kultur. Dessutom hade jag vandrat i hela tio dagar under en molnfri blå himmel och fått lära känna de mest underbara människor. Det kallar jag att vara rik.