”Kamtjatka?  Var ligger det någonstans?” Det var den kommentar jag vanligtvis fick höra, när jag berättade om att jag skulle åka till Kamtjatka, den halvö i östra Ryssland som i väster spolas av Ohotska havet och i öster av Berings hav. Här, nästan 10.000 km öster om Moskva  och hela nio tidszoner från det hektiska livet i den ryska metropolen, börjar dagen i Ryssland. Aldrig kunde jag ana att en del av paradiset också finns gömt där.

Det är förunderligt, men fastän jag redan i flera månaders tid har trampat den finländska  jorden, så känns det som om min själ fortfarande vandrar med de lekande laxstimmen uppför Kamtjatkas kristallklara floder, som om den ännu stum av hänförelse svävar över Kamtjatkas sammetsgröna kullar och mäktiga vulkaner.

Petropavlovsk-Kamtjatskij

Det tar nästan 9 timmar att flyga från Moskva till Petropavlosk-Kamtjatskij, huvudstaden i Kamtjatskij kraj. Vårt aeroflotplan var fyllt till sista plats. Vart var alla de här människorna på väg? Invånarantalet på Kamtjatka är knappt 400.000 och det kändes som om det skulle öka drastiskt när vårt plan slutligen landade på den lilla överfyllda flygplatsen i Jelizovo. Flygtrafiken är det enda transportmedel som förbinder Kamtjatka med övriga Ryssland. Det finns ingen järnväg. Landsvägar finns det nog, eller åtminstone något som påminner om vägar och som det är svårt att säga var de börjar och slutar. Det var på en sådan väg  vår lilla resegrupp på 8 personer åkte de  40 minuterna från flygplatsen till Petropavlovsk-Kamtjatskij.

Petropavlovsk är lika grå och tråkig som det fuktiga disiga väder som så ofta söker sig in i Avatja-bukten. Staden ligger visserligen på samma breddgrad som Amsterdam, men istället för den varma Golfströmmen, som smeker våra kuster, är det här kalla nordliga havsströmmar, som  ger upphov till den råkalla dimman i staden.

Vitus Bering

Att det finns ett Petropavlovsk har vi tsar Peter den Store och den danskfödde Vitus Bering att tacka för. Det är samma Bering som fick ge sitt namn till det sund som skiljer Ryssland från Alaska och som varje skolelev någon gång har letat efter i skolatlasen. Bering, som var i den ryska tsarens tjänst, ledde år 1724 en expedition till Kamtjatka i syfte att nå Amerikas kust. Trots att nya upptäckter gjordes, nådde expeditionen aldrig målet och år 1730 gav tsar Peter den Store order om en ny upptäcksresa. Hus  byggdes för den ryska flottans officerare vid den bukt, som idag kallas för Avatja-bukten och som redan då erbjöd en skyddad hamnplats. Platsen och senare staden uppkallades efter de två fartyg ”S:t Peter” och S:t Paulus”, som sommaren  1741 förde Vitus Bering och hans partner Alexej Tjirnikov längs Kamtjatkas kust, över Stilla Oceanen till Alaska. Den här expeditionen lyckades, men inte utan missöden. Tjirnikov återvände efter några månader, medan Berings fartyg gick på grund på en ö utanför Kamtjatkas kust. Efter nio månader på ön hade det kvarlevandet manskapet byggt en båt av vrakdelar och återvände i augusti 1741 till Kamtjatka. Men Vitus Bering dog och begravdes på den Kommandörsön i Stilla havet.

Efter Bering har flera andra upptäcksresanden besökt Kamtjatka, som till exempel engelsmannen Charles Clark och fransmannen Jean-Francois de Galaup La Perouse, som liksom Bering båda har fått ett minnesmärke i Petropavlovsk. Bland otaliga upptäcksresanden har även finlandssvensken Adolf Nordenskiöld och senare svensken Sten Bergman beskrivit Kamtjatkas unika flora och fauna.

Ursprungsbefolkningen

Men långt före de ryska kosackerna och upptäcksresandena nådde Kamtjatka, beboddes landet av itelmener och korjaker. Det sibiriska folkslaget evenerna eller lamuterna, som de också kallas för, kom först för ca. 150 år sedan till Kamtjatka och bor nu  i huvudsak i byarna Anavgai och Esso. Idag utgör ursprungsbefolkningen bara 4% av invånarantalet på Kamtjatka, men här och där ser man människor med arktiskt mongoliska drag, som talar ryska med en lätt brytning. Annars verkar invånarna på Kamtjatka ha samlats från det gamla Sovjetunionens alla 15 republiker. Kamtjatka är som ett ryskt Amerika, bara i österled.

På etnografiska museet i Petropavlovsk kan man bekanta sig med  ursprungs-befolkningens kultur. Itelmenerna, eller kamtjadalerna som de ryska kosackerna kallade dem för, är det äldsta folkslaget på Kamtjatka och de livnärde sig i huvudsak på fiske, medan korjakerna även var renskötare. I den itelmenska museumsby som vi besökte fick vi se hur de om sommaren bodde i enkla bostäder byggda på höga pålar. På vintern bodde man familjevis i jordhålor. Galina, vår itelmenska guide berättade för oss om sitt folks jordnära traditioner, men konstaterade också att de ryska erövrarna förde med sig en helt ny kultur. De hedniska folken skulle kristnas, lära sig tala ryska och få ryska namn. Med civilisationen kom också vodkan och alla de problem som bottnar i spritflaskorna.  

Vårt möte med en korjakisk mamma och hennes 13-åriga dotter blev både rörande och  minnesvärt. Iklädda egenhändigt gjorda dräkter av renskinn framförde de med sång, trumma och dans gamla korjakiska sånger och legender om gudar, naturväsen och djur.

När så dimman över Petropavlovsk lättade och vi upptäckte den fantastiska natur som omger den annars så trista staden, ja, då var det vi som ville brista ut  i euforisk sång. Snöklädda rykande vulkantoppar, mjuka kullar beklädda med sammetsgröna al- och cederbusksnår, kristallklara bäckar och mäktiga havsörnar som seglade på den intensivblåa himlen.

Vulkanerna

Av Kamtjatkas cirka 160 vulkaner är 29 fortfarande aktiva. Norr om Petropavlovsk ligger vulkanerna Korjakskij (3456 m) och Avatjinskij (2751m). Den senare hade sitt senaste stora utbrott år 2000, men man kan hela tiden se hur den ryker. Det var just den vulkan, som vår lilla oerfarna, men  muntra och envisa grupp äventyrslystna resenärer hade som mål att bestiga.

Med en gammal, obekväm buss, som ryska armen använder för expeditioner i oländig terräng, tog vi oss längs en uttorkad smältvattenflodbädd till baslägret på 900 meters höjd. Det finns inga adjektiv som kan beskriva våra färder med det monstruösa fordonet. Att fråga efter avstånd är helt onödigt för den ”lilla bit” vi har kvar kan ta mycket länge att köra och ”en liten stund till” kan betyda allt från en kvart till flera timmar. Nu hjälper inga idealiska tidtabeller och välmenta reseplaner längre. Här är det inte människan, utan naturen som styr, och det är till en början inte så lätt för alla att foga sig därefter.

Sommaren hade kommit ovanligt sent på Kamtjatka, så slalomsäsongen som vanligtvis slutar i månadskiftet juni-juli, var ännu i full gång trots att det redan var i mitten av juli. Kostja, vår vulkanguide, tog oss i jämn, långsam takt uppför Avatjinskij-vulkanen, som tycktes bli allt större ju högre upp vi kom. Jag bannades över de extra kilona runt midjan, mitt hundflås och svetten som strömmade nerför min rygg. I samma takt som krafterna sinade, steg missmodet. Efter 4 timmars vandring var vi på 2011 meters höjd och hade den brantaste och svåraste delen kvar, så vi beslöt oss för att nöja oss med att beundra vulkantoppen på avstånd. Ögonblicket kändes trots allt en aning historiskt. Kanske var vi inte de första österbottningarna på Avatjinskij-vulkanen, men vi hade alla gjort en otrolig prestation och överträffat oss själva. Och utsikten över ett landskap av vulkaner var oslagbar och belöning nog för den mödosamma vandringen och den lätta muskelvärken dagen efter.

På färden tillbaka till Petropavlovsk erbjöd vi  en ung kille från S:t Petersburg skjuts in till stan. Han visade sig vara en erfaren bergsklättrare och på vår fråga hur han brukade förbereda sig inför en bergsklättring i S:t Petersburg som ju är minst lika lågt som Österbotten, smålog han och förklarade att han bodde på tolfte våningen i ett höghus. Två månader före en planerad klättring brukade han sluta att använda hissen!

En annan, ännu mera erfaren bergsklättrare träffade vi på slutet av vår flodtur längs Bystraja floden. Han kom från Petropavlovsk och var ordförande för japanska kampsportsförbundet på Kamtjatka. Två månader tidigare hade han tillsammans med en grupp ryssar stått på toppen av Mount Everest.

Brunbjörn och lax

Kamtjatkas floder är fiskrika och i början av sommaren när laxstimmen stiger upp i floderna för att leka, kommer brunbjörnarna ner till stränderna för att fylla sina tomma vintermagar.

Det var alltså med stor förväntan och spänning, som vi började vår tre dagar långa båttur längs floden Bystraja. I två gummibåtar skulle vi följa flodströmmarna omkring 80 kilometer och sova i tält ute i ödemarken. Valerij, ledaren för vår lilla expedition, lotsade oss tryggt över mindre forsar till de fiskrikaste ställena i floden. Men trots otaliga försök, blev det ingen större fiskefångst och av de sex laxarter som finns på Kamtjatka fångade vi röding och regnbågsforell, och även harr.

Men det var tillräckligt för att både koka soppa och steka till en läcker middag. Vår andra följeslagare Anton tillredde kaviar av den röda laxrommen och marinerade färsk harr åt oss. Vi mådde som greven i Öja när vi trötta och småfrusna efter dagens flodtur drog yllemössan över öronen och kröp ner i våra sovsäckar.  Så som det snarkades i alla våra tält var det inget under att vi kunde sova lugnt för björnarna. För trots alla våra ansträngningar, så fick vi inte ens se svansen av Kamtjatkas 30.000 brunbjörnar. Inte stördes vi heller nämnvärt av Kamtjatkas små plågoandar, myggorna, men det berodde väl mera på den sena sommarvärmen än snarkandet.

Vegetationen längs flodstränderna var fantastisk. Eftersom det varken finns ormar eller fästingar på Kamtjatka, så kunde vi tryggt vandra genom det lummiga gräset och de delvis upp till 2 meter höga växterna. Vi stötte på både bekanta och mera exotiska blommarter i jätteformat.

I paradiset

Fastän naturen uppe på vulkanerna var betydligt kargare och lågväxt, så blommade det även där rikligt i både gult, blått, vitt och rosa. Ja, det var som om vulkanväggarna hade färgats av himlens nyanser när solen stiger upp på morgonen. Eller var det glöden djupt under våra fötter som fick de späda bergsväxterna att blomma så djärvt?  

Våra vandringar förde oss genom fält med småväxta blommande gula rhododendron, över tjocka snötäcken till gröna geiserdalar, där det ångade ur de heta källorna och lerhålen. Men den allra vackraste synen mötte oss efter en 6,5  timmar lång vandring upp till Mutnovskij vulkanens krater.

Att stiga in i den vackert färgade kratern och se den vita glaciären vid kraterväggen, att se bäckar med klart vatten rinna bredvid bubblande mjölkvita vattenhål och heta gråa lergrytor och samtidigt känna den svavelfyllda ångan pustas ut ur jordens inre gjorde mig både svag i benen och gråtmild. Det var som att förflyttas tillbaka till den tid då jorden skapades. Här inne i kratern kunde jag känna jordens puls och andedräkt och jag fylldes av en enorm vördnad inför både naturkrafterna och skaparen av allt det obeskrivligt vackra runt omkring mig.

I den stunden i Mutnovskij vulkanens krater var det som om min själ hade fått vingar. Jag kände att nu kunde även jag  flyga med Kamtjatkas enorma havsörnar och kämpa mig uppför stridiga floder! Nu efteråt känns det som om jag har kommit paradiset så nära man kan komma det här på jorden. Eftersom jag älskar det ryska språket, måste jag småle för mig själv när jag konstaterar att det faktiskt pratas ryska i paradiset!