Jag har flera gånger stått framför den ryska konstnären Perovs målning ”Jägarnas rastställe” på Tretjakovgalleriet i Moskva och föreställt mig de makabra jakthistorier, som de tre jägarna på tavlan skryter med och skämtar om. Aldrig kunde jag föreställa mig att jag själv en dag skulle hamna i tavlans centrum.
Efter vårens resa till Plesetsk i Archangelsk området i norra Ryssland har tavlans jägare fått namn som Evgenij, Anatolij, Ivan, Germann, Denis och Jegoritj. Dessa var nämligen några av de ryska vänner, som gav mig och två österbottniska jägare en lektion i jaktlycka på ryskt vis.
Staden Plesetsk med sina 15.000 invånare, ligger omkring 1000 km i nordöstlig riktning från S:t Petersburg. Området var länge stängt för utlänningar, eftersom Sovjetunionens första Kosmodrom finns här. Till Archangelsk, huvudstaden i regionen, är det något mera än 200 km.
Ett passagerartåg tar mig, Sören och Per-Johan från de guldskimrande kupolerna i S:t Petersburg ut på den stilla gråa ryska landsbygden. Det tar oss nästan 21 timmar att komma fram. En tågresa genom de ryska slätterna och skogarna, förbi sneda byar, tågstationer byggda i sovjetisk anda och här och där en ortodox träkyrka blir ändå aldrig långtråkig på grund av alla de skiftande människoöden, som tågvagnarna är fyllda med.
På järnvägsstationen i Plesetsk möts vi av våra vänner och arrangörerna av jaktresan, Evgenij och Anatolij. Till en början är stämningen en aning spänd. Det är första gången man har utländska jägare på besök och aldrig tidigare har en kvinna beträtt jaktmossarna utanför Plesetsk.
De senaste dagarna hade det varit kallt med lätta snöbyar och minusgrader på natten, så månne finländarna har allt med sig, så att de klarar sig under dagarna ute på mossan? Efter en snabb kontroll - tält, sovsäck, liggunderlag, varma underkläder, ylletröja, vind- och vattentät fritidsdräkt, bomulls- och yllesockor, vantar, mössa, kängor och höga gummistövlar - utrustas vi av vårt vänliga värdpar med ännu några filtar, tröjor, jackor och yllesockor. När så den finska vodkan skymtas i ryggsäckarna syns ett belåtet och godkännande leende i de redan så skäggiga ryska jägarnas ansikten. Finländarna hade klarat sin första kontroll!
Med Evgenijs bil, en mindre buss som används för olika transporter i den ryska armen och som ryssarna skämtsamt kallar för en rysk variant av den amerikanska Hummern, körs vi sedan ut de 40 kilometrarna till det ställe, som skulle vara vårt läger under de närmaste dagarna.
Bilen kränger åt alla håll, men fastnar förunderligt nog inte på de leriga och delvis översvämmade skogsvägarna. Vissa år har det varit så mycket snö att jägarna under tre dagar har varit tvungna att skyffla fram en väg för att komma till deras årliga lägerställe. Tala om jaktdrift!
I skogsbrynet vid den 10 km x 5 km stora mossan har jägarna från Plesetsk och Moskva redan i flera år samlats för den årliga vårjakten på gäss. Ett enkelt tak hade spikats upp mellan några träd över de gråa borden och bänkarna, där man samlas för gemensamma måltider. Men den centrala platsen i lägret, får vi snart erfara, är lägerplatsen och bänkarna runt omkring. Här brinner det hela tiden en brasa, som håller vattnet i de sotiga tepannorna hett och värmer de något stela fingrarna. Här diskuteras också dagens jaktbedrifter och teorier om varför gässen inte flyger som åren tidigare. Här skulle det också komma att skämtas en hel del om både ryssar och finnar över otaliga rykande heta tekoppar.
Väl framme hälsas vi välkomna av Jegoritj, Germann, Denis, Vanja, Sasha och de unga pojkarna Max och Dima, som alla har hjälpts åt att laga en god middag. Matförrådet är stort – det ska ju räcka i tio dagar - och omfattar inte bara potatis, bröd, ris, makaroner, kål, morötter och lök, utan även goda konserver av alla slag, kex och godis. Det är alltså ingen fara att man ska gå hungrig även om jaktturen skulle svika jägarna. Dessutom hade ortsborna tagit med sig delikatesser ur det egna skafferiets gömmor så som inlagd svamp, saltad gurka, sylt och bär. Allt måste sedan finländarna pröva på. Det skrattas gott, när det bjuds på stark rysk senap och adzjika, som bretts på rågbröd, och de inget ont anande finländarna efter sin första tugga sitter med tårfyllda ögon, rinnande näsa och halvöppen mun och kippar efter luft.
Stämningen i lägret är god. Germann har skjutit säsongens första gås, som flås för att nästa dag, förhoppningsvis tillsammans med ännu en skjuten gås, kokas till en kryddig pilaff. Innan skymningen slutligen faller och kylan tränger alltför djupt in under ylletröjorna, invigs ännu nykomlingarna i gåsjaktens hemligheter vid en sprakande lägereld och heta tekoppar. Ryssarna, som vanligtvis använder tre till fem skedar socker i sitt te, skakar oförstående på huvudet över Sören och Per-Johan, som ska ha sitt te utan socker. ”Inte använder de socker, men se snus kan de nog stoppa under läppen”, kan man höra det muntert kommenteras.
Halv fyra nästa morgon stiger Germann upp för att tända brasan, sätta på tevatten och värma upp det frusna vattnet i vattenbehållaren för morgontoaletten. En halv timme senare väcks alla övriga. Efter en kopp te och några kex spänns ryggsäckarna på och gevären slängs över axeln. Det bär iväg på en 40 minuter lång och delvis mycket besvärlig väg ut på mossan. Nykomlingarna och de unga pojkarna tas omhand av de äldre och erfarna jägarna, som visar var man ska gå och var man måste springa snabbt, för att inte sjunka ner till midjan i mossan. De erfarna ortsborna skrattar gott över stadsbons usla kondition, vars flåsande påminde mest om en gammal byabrandkårshäst!
Där sitter de då 7 timmar på pass, ryssen Jegoritj och Per-Johan, och väntar på att gässen ska komma flygande. Jegoritj talar bara ryska, Per-Johan kan inte ens dialekt, men förunderligt nog förstår de varandra väl. Det visar sig, att Jegoritj på det ställe där han håller pass, har ett matförråd gömt under mossan. Så när solen stiger upp över mossan, tänds en liten brasa, tevatten kokas, bröd tas fram och Per-Johan får lära sig hur ”sala” (ister på ukrainskt vis) smakar. För att hålla kroppstemperaturen jämn och humöret uppe finns alltid 100 gr vodka till hands.
Så plötsligt hör man dem, gässen, som kommer flygande i plog. För att locka dem till mossan blåser Anatolij i sin lockpipa. Förunderligt nog vänder sig gässen mot ljudet och ju närmare gässen kommer desto svagare blåser Anatolij i pipan, så att fåglarna inte ska märka att ljudet är oäkta. Med ett avstånd på ca 30 meter mellan sig sitter så jägarna i sina kamouflagedräkter bakom ett skydd av torra stammar, kvistar och granar och väntar på det rätta ögonblicket. Det gäller att släppa fram en del av fåglarna så att alla har möjlighet att skjuta. På ett outtalat kommando börjar sedan skottsalvorna. Den som hade turen att träffa en fågel, belönas med ett handslag och en extra brännvinsranson. Trötta och belåtna återvänder sedan alla, den ena efter den andra till lägret, några med ett hemlighetsfullt leende på sina läppar och ett jaktbyte i ryggsäcken. Men även de byteslösa är nöjda för att de inte behöver ta ur och flå någon fågel den kvällen.
Det är dåligt med gäss i Plesetsk i år och man är orolig över att de gästande jägarna ska vara missbelåtna med sin jakt. Man tror att det är det kalla vädret, som har fått gässen att stanna upp och hoppas på, att det nästa dag ska blåsa en sydlig vind, för då flyger gässen. Under tiden sitter vi vid lägerelden, alla med en kopp rykande hett te i handen och underhålls med makabra historier om tidigare års jaktbedrifter.
På kvällen besöks vi av Iza, en tjetjen som liksom de flesta i Plesetsk, har hört om att det finns utlänningar i skogarna. Iza har tillsammans med sina kumpaner slagit läger en bit från oss, men använder inga sådana nymodigheter som sovsäck och tält. Nej, han sover på marken under ett litet plastskydd. Guldtänderna blänker i munnen när han skrattande berättar om den gången han vaknade under ett tjock snötäcke. Där sitter vi, de tre finländarna och ryssarna, som stridigt i Tjetjenien, tillsammans med tjetjenen Iza och samtalar runt den sotiga tepannan. Ingen tänker på krig, orättvisor och historiens dystra vingslag. Istället söker vi det som förenar oss: jakt, vänskap och humor.
Nästa dag väljer Jegoritj att stanna på lägerstället tillsammans med de båda pojkarna Max och Dima. ”Det lönar sig inte att gå ut på mossan idag”, menar han. Istället sitter de runt lägerelden och Jegoritj berättar än en gång för pojkarna allt de behöver veta om väder, vind och jakt.
Max, som är 15 år och från Moskva, är redan fjärde gången i rad på jakt med sin pappa. I vanligt fall älskar han att spela på dator, men nu har han annat i sina tankar. När den gamla jägaren för en stund lämnar vårt sällskap, börjar grabbarna på samma sätt som gubbarna, att berätta för mig om varför gässen inte flyger i år och vad allt de har varit med om tidigare år.
Pojkarna låter mig smaka på björksav, som de samlat. De utför troget sina uppgifter och drar torra trädstammar till lägerplatsen som de sedan hugger till ved, krattar marken runt lägerplatsen, fyller på vatten i tvättvattenbehållaren och ser till att brasan hålls vid liv och att tevattnet ständigt är varmt.
På eftermiddagen återvänder jägarna med sitt byte och köttgrytorna läggs på elden. Anatolij ska göra en uzbekisk pilaff på gåskött. Det är en process som tar flera timmar och alla väntar andaktsfullt på resultatet, som smakar himmelskt gott.
Senare vid lägerelden konstaterar vi det, som alla redan länge har känt inom sig, nämligen att jaktlycka sist och slutligen inte har att göra med hur rikligt jaktbytet är. Nej, jaktlycka betyder gemenskap och goda vänner.
Förrän vi lämnar Plesetsk får vi bada rysk bastu hemma hos Evgenij. Sören och Per-Johan får smaka på vad det betyder att använda bastukvast i Ryssland och piskas ordentligt av sin vän, den före detta ryska översten.
En festmåltid har föreberetts för oss med både kaviarsmörgåsar, soppa och shashlik (köttbitar på grillspett). Dagen till ära har man tagit fram samovaren, som på traditionellt vis värmts upp med kol. Förrän vi stiger på tåget till Petersburg, har våra ryggsäckar ännu fyllts med sala, saltgurka, adzjika, godis, rysktillverkade långa gummistövlar, en rysk vattenbehållare och andra presenter. Vi är överväldigade av gästfriheten, vänligheten och omtanken i Plesetsk. På tåget sitter vi och undrar om vi månne någonsin kan återgälla de här oförglömliga dagarna? Vi frågar oss också, när vi i våra hektiska liv har glömt bort vad äkta livskvalitet går ut på och vad som egentligen är det väsentliga i livet.
Väl hemma i Jakobstad gömmer jag undan en rökfylld jacka, som jag tänker ta fram och nosa på när jag känner att livet blir alltför hektiskt. Jag var den första kvinnan ute på jaktmossen utanför Plesetsk och troligtvis den enda som återvänt från en jaktresa med en vacker vit ros i bagaget.
I Plesetsk kommer man med säkerhet länge att berätta om våren då finländarna var på besök och det var så dåligt med gäss….
