Tåget ”Tolstoj” från Helsingfors anländer dagligen 8.35 till Lenigradskij järnvägsstationen i Moskva. En ny minnesplatta på stationsbyggnadens vägg visar tsar Nikolaj I:s profil och påminner resenärerna om att det var till den här stationen som det första tåget från S:t Petersburg anlände 1851.

Moskva väcker de mest motstridiga känslor i mig. Jag både hänförs av dess brokiga och rika historia, men avskyr det besvärliga vardagliga livet i världsmetropolen. Samtidigt som jag njuter av anonymiteten bland stadens 10,5 miljoner invånare, så känner jag mig också ensammare än någonsin. Det är en utmaning att ta sig fram på egen hand genom Moskvas människodjungel, helt utlämnad åt Moskvabornas välvillighet eller ovänlighet och dåliga humör.

Det är alltså med en suck av lättnad som jag någon timmer senare sitter på ett närtåg till Tula – de ryska samovarernas, gevärens och pepparkakornas stad. Jag ser med stor spänning fram emot mitt besök, trots att Sofja Tolstaja, Lev Tolstojs hustru, i sin dagbok beskriver Tula som en trist landsortstad. Men Sofja Tolstaja, född Behrs, kom ju också från det sjudande och pråliga livet i en välbärgad aristokratisk familj i Moskva. Mina anor och mitt liv i det stilla Jakobstad är ju betydligt mera anspråkslösa!

Den sträcka på 190 km, som det tog Sofja och hennes familj nästan två dagar att åka med häst och vagn, avverkade jag på 3,5 timme. Visst kunde jag ha köpt en biljett till någon av de många snabbgående fjärrtåg som åker via Tula till Stavropol, Kursk och andra sydliga städer i Ryssland. Jag kunde också ha köpt en plats i en minibuss eller taxi hos chauffören som ropar ut sin resa till Tula, men då får man räkna med att bussen avgår först när sista platsen är såld. Det blir alltså närtåget och resan kostar 209 rubel (ca. 6,50 e). Varför skynda när man kan åka långsamt och i lugn och ro betrakta livet både inne och utanför tåget?

Vid Sofjas första besök till Tolstojs herrgård i Jasnaja Poljana år 1862 stannade hennes familj hos goda vänner i Tula, men jag tar in på ett enkelt hotell strax invid järnvägsstationen. Hotellet är gammalt, men rummen är utrustade med alla nödvändiga bekvämligheter. Ett enkelrum med en riklig frukost i hotellets cafeteria kostar 30 e natten.

Tula är med sina 513 000 invånare en obetydlig stad i dagens Ryssland. Men en gång i tiden spelade staden en viktig roll i landets försvar. På början av 1500-talet byggdes ett Kreml (= fästning), vars 4 meter tjocka mur skulle skydda Moskva från tatarernas återkommande anfall. Fästningen i Tula har aldrig intagits av fienden, berättar guiden Larissa under vår promenad på området. När hon berättar om Kremls svunna glansfulla dagar färgas det annars folktomma och stilla romantiska området till en krigsskådeplats med kanonrök och i fredstid ett centrum för blomstrande hantverk och livlig handel.

I en före detta kyrka inne på fästningsområdet hittar jag det intressanta vapenmuseet, som visar gevär och pistoler gjorde av vapensmidare i och utanför Tula. Det finns bland annat en unik samling, som visar den ryska vapenkonstruktören Mosins vapen ända från experimentella stycken daterade till 1885 fram till gevär som användes under II världskriget. Själv fascineras jag av montrarna med konstfullt utsmyckade jakt- och sportvapen. Det tillverkas fortfarande gevär och pistoler i Tula idag, men stadens fabrik har fått konkurrens av bland annat vapenfabriken i Izhevsk, Sibirien.

Vid ingången till Kreml ligger det lilla museum, som berättar om samovarernas historia. Samovarer började man tillverka i Tula år 1778, men då hade samovaren redan funnits nästan 40 år i Ryssland. På museet fick jag lära mig att samovaren till en början användes till att koka ”sbiten” i – en het honungsdryck som kokades med olika örter och kryddor, men när te och kaffe blev allt vanligare i Ryssland, användes samovaren till att koka hett vatten i. Museet visar samovarer i olika storlekar från flera sekel och utsmyckade i de mest olika stilar.

Det var omkring samovaren som man en gång i tiden i Ryssland samlades på kvällarna för att i timtal dricka te och samtala medan man njöt av goda honungs- och syltsorter som åts med tesked från ett litet fat. Så gjorde man även hos familjen Tolstoj i Jasnaja Poljana.

Idag har moderna vattenkokare och kaffebryggare intagit samovarens plats i de ryska hemmen. Det samtalas fortfarande livligt medan otaliga tekoppar dricks, men samovaren står vanligtvis som en dammig prydnad i något hörn av lägenheten.

Även i pepparkaksmuseets lilla cafe serveras det heta vattnet ur en modern vattenkokare till de härligt nybakade tjocka pepparkakorna fyllda med äppel, svarta vinbär eller suckat. För att hitta till museet ska man bara följa den härligt kryddiga doft som smyger ut ur pepparkaksfabriken ”Staraja Tula”, som började sin produktion här 1881. Museet visar olika pepparkaksformar i trä med konstfullt utskurna motiv, men också pepparkakor som bakats till olika festligheter. Den största kakan väger 16 kg, den minsta 50 gram! Pepparkaksreceptet är hemligt, men tekniken får man bekanta sig med. En deg kavlas ut och läggs i den utskurna träformen. Sedan stryks fyllningen på och det hela täcks med ett nytt tunt deglager. Till sist kavlar man över formen och stjälper ut den tjocka fyllda pepparkakan. Jag fick lära mig att under den tid som Tolstojs bodde i närheten av Tula, fanns det flera små och större konditorier i staden och att Tulas pepparkakor var kända långt utanför Rysslands gränser.

En promenad i Tula blir som en promenad genom den ryska historien. Fallfärdiga gamla köpmanshus vittnar om stadens storhet under tsartiden. På det centrala torget står fortfarande en stor Leninstaty framför det sovjetiskt byggda ämbetshuset. Men idag hälsar Lenin med sin utsträckta hand till de ungdomar som åker skateboard på torget och de ortodoxa som besöker det nyrenoverade nunneklostret på andra sidan torget. Förutom pepparkakorna, som fortfarande säljs i varje affär, kiosk och cafe, är det inte mycket i Tula idag som påminner om stadens förflutna som samovarernas och gevärens stad. Inte heller blir man som turist mycket påmind om att den stora ryska författaren Tolstoj, som bland annat skrev de klassiska romanerna ”Krig och Fred” och ”Anna Karenina”, föddes och bodde en stor del av sitt liv på sitt gods i närheten av Tula.

Men det är inte för Lev Tolstojs skull som jag åker till Jasnaja Pojlana, utan för hans hustrus Sofjas skull, kvinnan bredvid det hyllade geniet och som Anne Edwards berättar om i sin bok ”Sofja – en bok om Lev Tolstojs hustru”.

Som ung 18-årig flicka gav Sofja Behrs upp sitt aristokratiska liv i Moskva för att gifta sig med den 16 år äldre Lev Tolstoj och flytta till det lilla godset ute på landsorten . På Jasnaja Poljana födde hon tretton barn, sex av dem dog. Livet som godsfru ute på landsbygden var hårt, men ännu tyngre var mannens radikala och despotiska ideer, som blev allt mera extrema med åldern. Trots stormar i äktenskapet stod hon troget vid hans sida i både med- och motvind ända fram till hans död 1910.

Det är till stor del Sofjas förtjänst att familjen Tolstojs gods i Jasnaja Poljana har bevarats så väl för eftervärlden. Både i trädgården, på fälten och i huset är det som om tiden har stått stilla. Det är bara rösterna, skratten och dofterna som saknas.

Det är med en besynnerlig känsla som jag beträder de stigar som Lev och Sofja Tolstoj har gått på och besöker de rum, där de levt, arbetat, älskat, stridit och mött döden. Tolstojs arbetsrum ser ut som om han nyss hade lagt fjäderpennan till sidan, i Sofjas hörn ligger hennes dagbok, som om den skulle vänta på att bli öppnad och fylld med sin ägarinnas tankar och känslor. I matsalen står samovaren vid ändan av bordet och väntar på att få bjuda ut sin heta dryck till husets gäster. Två flyglar, där både Tjajkovskij och Rimskij-Korsakov spelat, tar upp största delen av rummet. Väggarna är fyllda med porträtt av bland annat den berömda ryska konstnären Ilja Repin.

Förrän jag lämnar Jasnaja Poljana besöker jag Lev Tolstojs enkla gräsbevuxna grav i det hörn av parken, där enligt legenden den gröna käppen ligger begraven. Det var Levs bror som hade berättat historien om den lyckobringande gröna käpp, som låg begraven någonstans i parken och som skulle ge all världens lycka till den person som hittade den. Lev hade sökt käppen redan som barn, men aldrig hittat den och hans sökande fortsatte på ett eller annat sätt hela hans liv.

Jag är mycket nöjd med mitt besök i Tula. För två nätter på hotell, mat, resor från och till Moskva, transport och inträden till de olika museerna betalade jag 120 e. Men mitt äventyr är ännu inte slut och det visar sig att returresan med närtåget tillbaka till Moskva blir riktigt intressant.

Det är lördag morgon och Tulaborna är på väg ut till sina datjor (datja = rysk sommarstuga). I min utstyrsel känner jag mig nästan lika utstickande som grevinnan Tolstaja i Tula. Jag borde ha villakläderna på mig, ryggsäck och ett ämbar i handen, så skulle jag bättre ha smultit in i bilden. Tåget är fyllt till sista plats. Gamla bekanta och datjagrannar träffas och de senaste nyheterna diskuteras glatt. Samtalet är för ryssen ett sätt att förgylla såväl resan som livet. Det är med beundran jag lyssnar till hur ryssen förvandlar en till synes obetydlig händelse till en hel roman. Snart får jag också veta allt om mina medresenärers liv, deras släktingars öden och överöses med råd angående barnuppfostran, människorelationer, trädgårdsodling och sund kost. Jag småler när jag tänker på att imorgon kommer mina medresenärer att underhålla någon annan med historien om finländskan de mötte på tåget mellan Tula och Moskva.

Så småningom lugnar sorlet ner sig i vagnen. Några fördjupar sig i en bok, tidning eller ett korsord. Andra utnyttjar tiden till att ta en tupplur i det sövande sorlet och tågdunket. Jag tittar mig omkring i vagnen och konstaterar att i Ryssland finns ännu babushkorna (babushka = gumma, mormor/farmor) kvar. Vanligtvis är hon klädd i kjol och har en färgglad duk på huvudet. Skorna är lågklackade och välanvända. Huden är gyllenbrun av allt arbete i trädgårdslandet ute på datjan och de fina rynkorna i hennes ansikte berättar om livets sorger och glädjeämnen. Den något yngre generationen av babushkor på väg till datjan är istället klädd i bekväm träningsdräkt. Håret är färgat och läppstiftet lyser glatt i rött eller rosa. När tåget stannar på någon liten järnvägsstation strömmar alla datjnikin (datjnik = villabo) som lämlar ut ur tåget och försvinner längs välnötta stigar in i skogen som skiljer datjorna från järnvägen.

Den monotona tågresan livas upp av de många komersanter, som går från vagn till vagn och för oräknelig gång rabblar upp sin försäkrande ramsa om sin produkts ypperliga beskaffenhet och fördelaktiga pris. Här säljs allt från glass, drycker, tidningar, näsdukar och pennor till den ryska federationens flaggor i olika storlekar, kastspön och väskor. Jag köper en glass för 10 rubel (ca. 30 cent) och handgjorda tofflor av vass för 130 rubel (3,50 e).

Allt emellanåt dyker några musikanter upp och fyller tågvagnen med musik och sång. En duo med gitarr spelar en av de många nya populära ryska sångerna om kärlek. När sången är slut samlar musikanterna ihop de framsträckta 10-rubelssedlarna förrän de drar till nästa vagn för att upprepa sin korta repertoar. Även det här är ett sätt att livnära sig i dagens Ryssland och mina medresenärer är givmilda, väl medvetna om att de kanske själva en dag är beroende av andras gåvor och välvilja.

Det har nästan gått ett sekel sedan Sofja Tolstaja gjorde sin sista resa mellan Moskva, Tula och Jasnaja Poljana. En revolution, ett inbördeskrig och ett världskrig har gått över Ryssland sedan dess. Statsskick och regenter har fallit, politiker har bytts ut och livet i Ryssland har förändrats radikalt. Ändå så finns det så mycket som är precis som för 100 år sedan och som i rikt ordalag redan utsmyckats av mången rysk författare. Kanhända är det just det här som kan kallas för ”den ryska själen”.