Under en lång tid såg man inga havsörnar längs kusterna vid Bottniska viken, men för några år sedan återvände den ståtliga fågeln till skärgården och nu härskar den igen över både skog och hav i mina hemtrakter. 

Jag kommer exakt ihåg stunden då jag för första gången såg en havsörn. Det var en underbar sommardag och jag var ute till havs inte långt från vår sommarstuga i den österbottniska skärgården. Solen sken, havet var lugnt och mörkblått och inte ett moln syntes på himlen. Det enda som hördes var  skriket  från skrattande måsar och det glada plasket när vågorna träffade fören på min lilla båt.

Själv var jag också på soligt sommarhumör, där jag satt försjunken i fridfulla tankar och metade. Plötsligt stördes jag av vettskrämda och ilskna måsskrik, som lik knivar skar genom lugnet. Undrande flyttade jag  min blick från det guppande flötet på vattenytan till den blåa himlen ovanför mig och upptäckte snart siluetten av en väldig fågel, som seglade i långsamma kretsar över barrskogen på den närbelägna ön. Spretande med spetsarna  på sina upp till 2,5 meter långa utbredda vingar, nyttjade havsörnen varje vindström för att lekande lätt föra sin tunga kropp till allt högre höjder, medan den med sin skarpa blick sökte efter ett byte.

Alldeles stilla följde jag med varje vingslag och rörelse, som havsörnen tog, rädd för att den skulle höra mitt starkt bultande hjärta, bli skrämd och flyga iväg. Jag var helt tagen och fascinerad av den mäktiga fågeln.

Mitt andra möte med en havsörn skedde lika oväntat och överraskat i en skogsglänta inte långt från stranden. Ensam och åter en gång försjunken i tankar gick jag och plockade hallon och märkte inte hur en enorm mörk skugga närmade sig bakom ryggen och sakta sänkte sig över mig. När jag som på en invigelse vände mig om och fick syn på örnen trodde jag för en sekund, att nu slår den sina vassa klor i mig och för bort mig till sitt kvistiga bo. Men örnen skrämdes, vände och flög bort.

Efter den här händelsen har jag åtskilliga gånger sett havsörnar flyga över Bottniska vikens stränder. Varje vår vänder jag sökande min blick mot himlen i hopp om att få se den. Och när jag slutligen får syn på den, hoppar mitt hjärta till av glädje, precis som vid ett möte med en älskade. 

Det hände sig att jag förra året träffade en liknande örn i det ryska Fjärran Östern. För ett ögonblick klev den in i mitt liv, men vände genast om och flög bort. Nu bevarar jag minnet av det här förunderliga mötet bland pärlorna i min skattkista. Och allt som oftast händer det sig att jag förväntansfullt och sökande tittar mot horisonten i hopp om att än en gång få se skymten av den .