Redan som ung studerande i 80-talets Leningrad drogs jag som en magnet till stadens järnvägsstationer. Den tunga lukten av olja, diesel och kol verkar nästan som en drog på mig och jag älskar att sätta mig ner och betrakta det brokiga folkvimlet runt omkring mig. Det är som att sitta mitt inne i en film om livet och människorna i Ryssland.

Där spelas livets alla möten och avsked upp framför mig och där ser jag både glädjetårar och ögon som sedan länge inte hade några tårar kvar. Där kysses det både kamratligt och passionerat, bekymrat och med en djup suck av lättnad. Där får också någon sin sista kyss. 

De tre järnvägsstationernas torg i Moskva ligger som en otäck spindel och spretar ut sina hårda ben till de avlägsnaste hörnen av Ryssland. Dit anländer tågen från Finland och där startar också den över 9000 km långa transsibiriska järnvägen.

Där träffar jag den utländska affärsmannen som hastar iväg till sin väntande bil och turisterna, som lik lämlar följer flaggan i sin guides uppsträckta hand. Där sitter också den ryska kommersanten på sina otaliga sprängfyllda väskor med allt från kläder till frukter och gosedjur. Där finns resenären som tålmodigt väntar på att få en platsbiljett till följande tåg, medan han generöst delar både sitt sorgliga öde, sitt livs bekymmer och sin vägkost med grannarna intill. 

Men där finns också de som stannar kvar när tåget har gått, de som har försenat sig eller aldrig stiger på sitt tåg. Gatubarnen, som med en smutsig hand kramande om sin plastpåse fylld med lim och tröst räcker ut den andra efter en nådeslant. De hemlösa, alkoholiserade, prostituerade, arbetslösa och olyckliga, som dagligen ignoreras av storstadens miljontals invånare och besökare, medan stationens hemlösa katter matas och stryks av otaliga kärleksfulla händer. Där samlas också de herrelösa hundarna vid restaurangvagnarnas öppna dörrar i hopp om att kocken, som i sitt smutsiga förkläde liknar en bestialisk slaktare, ska slänga ett överblivet ben till dem. 

Själv känner jag mig ibland som ett gatubarn som stryker runt de ryska järnvägsstationerna. Lika hemlös och utan mål. Jag sätter mig på ett tåg och åker från den ena stationen till den andra. Och när jag slutligen är framme vid ändstationen, vänder jag och tar jag samma tåg tillbaka. Jag vill hem, men hittar inte vägen.

Det enda av betydelse för mig då är stunden och själva färden.