De ryska brevlådorna ser alla likadana ut, precis som höghusen, i vars mörka trappuppgångar de är dömda att sitta fastspikade i rad på en illa målad vägg. Lika gråa och anonyma, utan namn på sin ägare och med bara ett lägenhetsnummer på den platta buken sitter de där och hälsar husets besökare med uttråkad min. Deras mörka brevinkast gapar lika förvånat som ryssen när han låser upp sin brevlåda och bland reklambladen hittar ett brev adresserat till sig. 

Min situation var en annan, för min brevlåda var fylld till brädden, men jag hade ingen nyckel att öppna den. 

Men det finns människor som likt en kort fläkt från en ängels vingar passerar ens liv och förändrar det för alltid.  Så gick det till när jag mötte den ryska brevbärare, som hade den borttappade nyckeln till min brevlåda. När han väl öppnade den, ramlade alla oskrivna ord ut och pockade på sin rätt att äntligen förevigas. 

Där var de plötsligt, orden, som jag så länge i stumhet hade sökt. De skuttade lekande lätt som kaninungar på sommargräs.  Skojande och skrattande målade de färggranna bilder.  De drog mig med i sina vilda dansar och ropade upphetsat ”snabbare, snabbare” och när jag utmattad sökte bad om vila var de genast där och väckte mig.  

Varje gång jag hör porten slå igen nere i trappuppgången till mitt ryska höghus lyssnar jag avvaktande till stegen i trappan. Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju…. Stegen stannar och mitt hjärta bultar allt snabbare. Är det han? Är det min brevlåda han fyller? Hurudana är orden den här gången? 

Med lätta steg springer jag sedan ner för att öppna min belåtna brevlåda med nummer 14 på sin mätta buk. Numret hittar du i den gråa raden av ryska brevlådor mellan nummer 13 och 17.