På Runda tornets restaurang i Viborg träffar jag en dag Arsenij, en äldre elegant herreman klädd i plommonröd kostym och väst. Han berättar att han är på turistresa i Ryssland och förklarar allt emellanåt något på ryska till damen vid hans sida. Hans hand darrar när han försöker äta sin rödbetssoppa och den unga ryskan tar skeden ur hans hand och matar honom som ett litet barn.
”I Finland tittar de bara dumt på mitt darrande”, förklarar han med en förnärmad underton, ”men här i Ryssland har man ännu ett människovärde fastän man är gammal. Här finns det alltid vänliga människor som hjälper en gammal man.”
Men det är inte bara darrandet och ålderdomen, som får Arsenij att vilja gråta. Besöket i Viborg väcker en massa känslor och minnen i honom. I juli 1943 kom han som 20-årig finländsk soldat för första gången till Viborg och nu sitter han och tänker på det försvunna finska Viborg, de hemska krigsupplevelserna, alla kamraterna och människorna han mötte.
”Jag tyckte att Viborg var en så stor och livlig stad. Det fanns spårvagnar där också”, drar sig Arsenij till minnes.”Det var fullt med människor på gatorna och alla verkade ha så bråttom. Jag kommer ihåg att vi gick på biograf Palatsi och såg en amerikansk film och sen besökte vi något cafe. Jag skulle gärna ha stannat kvar i Viborg, men dagen därpå skickades vi vidare till Kellomäki, ca 40 km från dåtida Leningrad”
Jag frågar honom, om han flera gånger hade varit i Viborg och han svarar:”Jo. Nästa gång jag såg Viborg var när vi sedan retirerade. Vi anlände på ett lastbilsflak en grå och regning söndag eftermiddag. Det var en hemsk och tragisk syn som mötte oss. Ryssarna hade bombaderat staden under natten och det brann ännu här och där. Gardiner hängde ut ur söndriga fönster. Spårvagnarna stod stilla på spåret och ledningarna hängde trasiga över gatan. Längs hela Torkelesplanaden mötte vi karelare med sina kor på flykt undan kriget. Ängsliga människor stod med väskor och bylten och väntade på att någon buss skulle föra dem bort från staden. Det var ett enda hemskt kaos,” säger Arsenij, skakar på huvudet och tystnar.
”Hela fortsättningskriget var ett vansinne,” fortsätter han efter en stund. ”Visst var det hemskt det som hände med karelarna, men inte hade jag något emot ryssarna. Min mor hade alltid talat så varmt om de ryssar, som hon hade mött i Finland och berättat hur vänliga de hade varit mot henne. Och så var jag på karelska näset som finsk soldat och såg ryska artilleriet skjuta från Kronstad, där min morfar några årtionden tidigare hade arbetat på ett skeppsvarv.”
Den ryska damen vid Arsenijs sida torkar honom med servetten om munnen och frågar, om det är något annat han behöver. Den gamla mannen tackar vänligt och fortsätter sedan att berätta:
”Första gången jag träffade ryssar var i Nurmoila vid Svirfloden. Vårt förband låg där några nätter och jag kommer ihåg att vi på vägen till kantinen passerade ett läger med ryska krigsfångar. Jag hade lärt mig några ryska fraser ur en parlör, som min bror hade hemma, så jag gick fram till dem för att utbyta några ord och stack samtidigt några cigaretter till stackarna på andra sidan taggtråden. Jag kommer ihåg, att den finska vakten ropade till mig, att om jag inte försvann därifrån, skulle han skjuta… Och när ryssen sedan skulle ta upp cigaretterna så sparkade han honom i ansiktet. Varför gjorde han det?”
Arsenij tittar frågande på mig. Han har alltid känt sympati för karelerna och ryssarna, ja, egentligen för alla som på något sätt har blivit utsatta för orättvisa. Precis som han själv ofrivilligt blev offer i ett krig, som han inte ville vara med i.
”Jag avskydde kriget och var hela tiden så rädd. Varje dag bad jag till Gud att han skulle bevara mig. Jag och min kamrat sökte oss till det bibelstudium som fältprästen höll, men när prästen hatiskt började tala om att ryssarna aldrig kommer till himlen för att de är röda och syndiga, då gick jag därifrån. Hur kan man kalla sig troende, predika Guds ord och samtidigt vara så hatisk mot någon? Nog älskade väl Gud ryssarna lika mycket som han älskade oss finländare?” undrar Arsenij än idag, mer än 60 år senare.
En stund som han aldrig kommer att glömma är den dag då ryssarna började sin stora motoffensiv och bröt igenom de finska linjerna. Den dagen blev den hemskaste i hans liv.
”Jag kommer ihåg den morgonen när vi hade uppställning och det plötsligt började dåna från alla håll. Ryssarna hade börjat sin storoffensiv och skjöt med 600 kanoner. Skjutandet höll på hela dagen och marken darrade under våra fötter. På kvällen när det blev lugnare gick jag för att söka upp min kamrat och jag hittade honom liggande vid vägen med munnen öppen. Till först trodde jag att han var död, men sedan insåg jag att han var helt chockad efter dagens hemska upplevelser. Han tjänstgjorde som postiljon och hade varit till staben efter posten när det ryska flyget började anfalla. Själv var jag också både chockad och rädd. Nästa morgon när bombaderingen började på nytt, så sa fältväbeln åt mig, att eftersom jag ju inte dög till något vid kanonerna, så fick jag gå och elda bastun åt soldaterna. Men när jag sedan skulle meddela mina kamrater att bastun var klar, så mötte jag flyende finska infanterister som skrek att vi snabbt skulle laga oss iväg därifrån, för ryssen hade tagit sig igenom linjerna. Vår krigstokiga fältväbel sa att vi skulle ta gevären och gå mot ryssarna, men min kamrat sa, att vi går ingenstans, utan nu sticker vi till Viborg. Och det gjorde vi…Vi sprang hela dagen.”
Arsenij håller en paus förrän han fortsätter: ”Men det fick vi också betala för senare. Man såg oss som fosterlandsförräderi och några dagar senare kallades vi till överstens tält för att få vår dom. Där satt vi hela dagen och väntade spänt tillsammans med en sammanbiten tyst präst. Men översten kom aldrig. Senare fick vi veta att han hade supit natten innan och låg och sov ut sitt rus. Det var vår tur det. Annars kunde det ha slutat med arkebusering. Istället kommenderade oss vår fältväbel till att tvätta soldaternas byk i Säkkijärvi sjön och det var vi mer än nöjda med. För fastän stugan, som vi bodde i, var full med vägglöss, så var vi lyckliga över att ha sluppit helvetet vid fronten. Fast stämpeln som fosterlandsförrädare blev vi aldrig riktigt av med.”
Efter kriget återvände Arsenij till sin hemtrakt, var en tid politiskt engagerad i folkdemokratin, men sökte sig samtidigt till olika kyrkosamfund. År 1951 konverterade han till den ortodoxa tron. I samband med det tog han också det ortodoxa helgonnamnet Arsenij.
På min fråga vilken del av historien han helst skulle vilja ha tillbaka, så skiner han upp och svarar utan tvekan: ”Tsartiden! För fastän jag senare blev folkdemokrat och en tid sympatiserade med kommunisterna, så är jag i efterhand nog glad att Finland inte blev en sovjetisk delrepublik. Inte kände jag då till de hemskheter, som skedde under sovjetregimen,” förklarar Arsenij ursäktande.
Lunchen är över och jag lämnar Arsenij, den gamla finlandssvenska mannen med det ryskklingande namnet, med alla sina minnen på Runda tornets restaurang i Viborg. Jag hoppas att han ännu ska få ett långt liv i fortsatt fred.
Historisk fakta:
Vinterkriget (på ryska kallas kriget för det finsk-ryska kriget)
Datum: 30 november 1939 – 13 mars 1940
Stridande parter: Finland och Sovjetunionen
Kriget utföll med seger för Sovjetunionen, vilket för Finlands del bl.a. resulterade i stora landavträdelser. Karelska näset, Viborg och Kexholm tillföll Ryssland
Fortsättningskriget (ses i Ryssland som en del av II världskrigets händelser)
Datum: 25. juni 1941 – 19 september 1944 (= mellanfreden i Moskva)
Stridande parter: Finland och Tyskland stred mot Sovjetunionen
Kriget utföll med seger för Sovjetunionen. Detta resulterade bland annat i att Finland överlät de områden som förlorats i Vinterkriget samt Petsamo till Sovjetunionen. Därtill skulle Porkala utarrenderas till Sovjet på 50 år och Sovjetunionen skulle ges fri tillgång till området via finskt territorium.
