Har du hört eller kanske till och med sjungit den vackra ryska sången om de stilla magiska kvällarna i Moskva? Den som har rört sig i den ständigt kokande ryska metropolen, förstår att sången omöjligt kan beskriva livet i den hektiska staden. Och alldeles riktigt. Den svenska översättningen innehåller ett litet fel, som inte är helt utan betydelse. Sången beskriver nämligen kvällarna i Moskvas förorter eller det som på ryska kallas för Podmoskovje. Mitt veckoslut i Podmoskovje handlar den här gången inte om ljusa och varma sommarkvällar, utan några stilla, gråa dagar i början av november, då vädret ändrade från regn och slask till rimfrost och vinterns första snö. 

Nyrysk stil vid Volga-floden

Podmoskovje börjar utanför den cirka 100 km långa, livligt trafikerade ringväg, som omsluter Moskva och samtidigt utgör dess stadsgräns.  Från ett tiotal järnvägsstationer inne i Moskva går det dagligen hundratals närtåg åt alla tänkbara vädersträck och transporterar miljontals ryssar in och ut ur huvudstaden. Det var ett sådant närtåg, som tog mig från Leningrad järnvägsstationen till byn Sverdlovo, som ligger i nordvästlig riktning från Moskva. Byn har egentligen ingenting speciellt att visa upp, förutom dess underbara läge vid floden Volga. Det är just hit till Volgas stränder, som många Moskvabor flyr från det hektiska och destruktiva livet i huvudstaden och hör man till den kategori av ryssar som har gott om pengar, så har man kanske byggt sig ett enormt hus direkt vid den stillaflytande mäktiga floden. 

Just här vid Volga flodens strand, alldeles intill kyrkan i byn har herr Orehov, en framgångsrik affärsman i Moskva, byggt ett gemytligt litet 4-stjärnigt hotell. Arkitekturen passar utmärkt in i omgivningen, men det som får mig att förvånas mest är den väl genomtänkta och smakligt utförda helheten i hotellprojektet. Allt verkar stämma, från färgval och inredning till god service, angenäm atmosfär, restaurang med glasveranda och en välskött gräsmatta mellan hotellets uteterrass och bryggorna, som skjuter ut i Volga. Hotell Dafna är ingen kopia av något västerländskt hotell, utan ett utmärkt exempel på en ny smakfull rysk stil. 

På fritiden är herr Orehov en entusiastisk jägare, så det är inte förunderligt att hotellets bar har just jakt som det genomgående temat i inredningen. Både golv och väggar är klädda med lädertapeter och draperiet vid ingången till baren är ett utsökt lapparbete i läder. Överallt på väggarna kan man se både hotellägarens och gästernas jakttrofeer. På den lilla privata jaktklubbens marker på motsatta sidan av Volga, har hotellets gäster möjlighet att både fiska och jaga. En kort färd med hotellets motorbåt för oss till en stor jaktstuga med alla bekvämligheter och övernattningsmöjligheter för åtta personer. Här kan man bo under den tid man jagar skogsfågel, hare, räv, hjort eller vildsvin. 

Men hotellet är inte bara till för jägare och naturvänner. Det ordnas också olika temakvällar, konstutställningar och privata evenemang, som ska locka Moskvabor i svarta dyra utländska bilar att här tillbringa ett lugnt, skönt och lite lyxigt veckoslut med god mat och service. Ryssland år 2007 har förändrats radikalt sedan Sovjetunionens fall 1991 och formningsprocessen fortgår. 

Tankvagnsmuseet i Kubinka

På cirka en timmes bilfärd i sydligt riktning från Moskva ligger den lilla orten Kubinka, som gömmer på ett mycket intressant militärmuseum. Museets enorma samlingar omfattar nämligen tankvagnar och militärfordon från Ryssland, Tyskland, England, Japan, USA och Italien. Eftersom museet lyder under ryska försvarsministeriet och ligger på militär mark behöver man som utlänning på förhand anhålla om tillstånd för att besöka området. Men har man intresse för krigshistoria, så lönar sig verkligen mödan. Här kan den riktigt ivriga också boka en tur med någon av tankvagnarna. 

Tant Valja och rysk borstj

Jag besökte Kubinka inte för tankvagnsmuseet skull, utan för att träffa tant Valja och hennes man, farbror Kolja. Under en hel dag hjälpte jag den något äldre pensionerade kvinnan med matlagningen i köket och fick lära mig att laga ukrainsk borstj  (rödbetssoppa), uzbekisk pilaff, broilerpaj och äppelpaj. Vi kryddade maten väl med både tårar, förundran och skratt, för under det att jag strimlade morötter och rödbetor, skar potatis och hackade lök till borstjen och pilaffen, berättade tant Valja för mig om familjens och släktingarnas liv. Det var små berättelser om hårt arbete, kärlek och lycka, förunderliga tecken och händelser, men framför allt sorgliga och orättvisa livsöden, alltså sådant som mer eller mindre är ingredienser i var människas liv. Det som ändå fascinerade mig mest med berättelserna var, hur människorna i dem hade hanterat sina med- och motgångar.

Masha och  Misha

En av de mest förtjusande berättelserna handlade om tant Valjas mamma, Maria eller Masha, som hon också kallades för. Som ung flicka var hon häftigt förälskad i Misha, en ung pojke i byn, men hennes föräldrar beslöt att gifta bort henne med en annan man. Eftersom Masha bara var 17 år och omyndig så skedde vigseln i hemlighet i bykyrkan. Masha fick 7 barn med en man, som hon fick lära sig att älska. När kommunisterna stämplade hennes man som kulak och förvisade honom till Sibirien, tog Masha barnen med sig och åkte till honom. Det var först efter 50 år, som hon återsåg sin ungdomskärlek, Misha. Mashas barn var redan vuxna och hennes hår hade grånat. Hon hade återvänt till sin hemby och satt på en bänk och väntade på sin man, när hon hörde en röst bakom sig säga: ”Masha, är det du?” Masha försäkrade mannen att hon inte kände honom. ”Masha kommer du inte ihåg mig?”, frågade mannen på nytt, men Masha bara skakade på huvudet. ”Mashunja, det är ju jag, din Mishunja!” När Masha hörde smeknamnet Mashunja förstod hon genast att det var sin ungdomskärlek som hon hade framför sig. Misha hade gift sig med en annan kvinna, fått två pojkar, som under olyckliga omständigheter hade hamnat i fängelse. Det hade inte gått en dag i Mishas liv utan att han hade tänkt på sin Mashunja. Masha igen ångrade aldrig den dag hon blev bortgift och konstaterade ofta, att en bättre man skulle hon aldrig ha kunnat få.

Den helige Nikolaj

Jag måste också berätta om en märklig historia ur tant Valjas eget liv, som inträffade bara för ett tiotal år sedan, då hennes båda pojkar var ute vid fronten. Den yngre sonen tjänstgjorde i Afganistan och den äldre i Tjetjenien. Oron över sina pojkar och ovissheten om de ännu var i liv höll på att ta kol på den annars så energiska och starka kvinnan, som snart blev allvarligt sjuk. Tant Valja inte bara magrade bort, utan blev sängliggande och minsta rörelse gav henne fruktansvärda smärtor. Det gick så långt att hon förberedde sig på att dö. När hon så en natt låg ensam i sin säng med blicken vänd mot ljuset i hallen, stod plötsligt en gammal, ljushårig man i hennes rum. Han talade till henne och frågade om hon var sjuk. Tant Valja berättade att hon var döende, men mannen förklarade för henne att hon inte skulle dö. Han bad henne att sätta sig upp och lägga sig på andra sidan. Trots att tant Valja påpekade att det var omöjligt, eftersom hennes ena sida var förlamad, så insisterade mannen på att hon skulle göra det. På något sätt klarade hon av det och när morgonen grydde hade det skett en vändning i hennes sjukdom. Något senare när tant Valja orkade gå till kyrkan, kände hon igen mannen, som hade besökt henne på natten, i en av kyrkans ikoner. Det var den helige Nikolaj. 

När jag tog farväl av tant Valja och farbror Kolja, var jag inte bara proppmätt efter all den goda mat vi hade festat på, utan också till bredden fylld med nya intryck. Under en dag hade jag via berättelser fått lära känna många nya människor, av vilka de flesta hade gått bort för länge sedan. Jag var också överväldigad av vänligheten och öppenheten hos det gamla paret. Trots att jag träffade dem för första gången i mitt liv, hade de bemött mig som en gammal god vän och öppnat inte bara sitt hem, utan också sina hjärtan för mig. På vägen från Kubinka frågade jag mig själv, om det månne är likgiltigheten gentemot andra människor, som har lett till ensamheten i Finland. 

Pozharsky och Putin

När det inte längre fanns någon orsak att fira oktoberrevolutionen i Ryssland, avskaffades helgdagen. För att gottgöra den förlorade lediga dagen, beslöt man att införa en helt ny helgdag. Sedan två år tillbaka firas den 4 november som dagen då det ryska folket förenades. Händelsen går cirka 400 år tillbaka i den ryska historien, då furst Pozharsky och köpmannen Minin förenade ryssarna och lyckades driva ut polackerna, som hade intagit Kreml och Moskva. I och med detta avslutades också den oroliga tid i Rysslands historia, som kallas för den Stora oredan (1598-1613). Efter det här valdes Mihail Romanov till regent över Ryssland och Romanovättens över 300 åriga regerande började. Minin och Pozharsky firas som nationalhjältar den 4 november och på veckoslutet lades blommor ner vid deras gravar och minnesmärken. Med den här nya helgdagen strävar man efter att blicka tillbaka i historien och samtidigt väcka den slumrande nationalistiska självkänslan hos ryssen. När herr Medvedev, förste vice premiärminister i Ryssland, intervjuades i TV, jämfördes Stora oredans tid med det instabila läget i Ryssland på 90-talet. Putin skulle i så fall kunna ses som den moderna ryska nationalhjälte, som lyckats förena landet och införa en viss stabilitet i landet.

Det var kanske inte alla ryssar, som var medvetna om bakgrunden till helgdagen den fjärde november, men uppskattade ändå det långa veckoslutet. När en helgdag infaller på ett veckoslut i Ryssland, är nämligen även påföljande måndag ledig! Inte undra på att det är en glorifierad bild av Putin som förmedlas av de ryska medierna och att det ryska folket med oro ser fram emot landets ovissa framtid efter nästa års presidentval.

Besläktade själar på söndagspromenad

På söndag eftermiddag promenerade jag med en lycklig finsk spetshund i skogarna väster om Moskva. Under mina dagar i Podmoskovje hade jag sträckläst jag Rosemary Altaes intressanta bok ”Själstecken” och hennes beskrivning av olika själsgrupper hade fascinerat mig. Kanske är det just det, som det handlar om? - tänkte jag, där jag gick i den stilla rimfrostklädda skogen långt borta hemifrån. - Vi tillhör alla ett visst folk, men som människosjälar kan vi inte delas in enligt politiskt dragna landsgränser. Besläktade själar och själsfränder finns överallt och på alla sidor om språk- och landsgränser. Man måste bara ha ett intresse för andra, ta sig tid att stanna upp och lyssna, så hittar man dem, sina själsfränder.