Hade Sibirien haft en egen huvudstad, så skulle det med säkerhet ha varit Novosibirsk. Inte för att staden är speciellt gammal. Nej, den grundades faktiskt för endast 125 år sedan i samband med att man inledde byggandet av den transsibiriska järnvägen. Åker du idag med tåg 3300 km österut från Moskva genom ljusa björkskogar och mörkgrön tajga, förbi gråa sibiriska byar och över stilla flytande floder, anländer du efter cirka tre dygn till floden Ob, på vars östra strand Novosibirsks moderna höghus höjer sig. Jag medger att det är svårt att tro, men mitt på den sibiriska slätten gömmer sig en stor metropol, som med sina 1,4 miljoner invånare är den tredje största staden i Ryssland.

     Novosibirsk har en av Rysslands största och vackraste järnvägsstationer. Vid den päronglassgröna stationsbyggnaden stannar tåg från landets alla hörn och under det 20 – 30 minuters långa uppehållet passar de långväga resenärerna givetvis på att sträcka på benen, njuta av frisk luft, handla mer eller mindre nödvändig vägkost och ta sig en snabb titt på järnvägsstationen. Men ve och fasa, här ligger en stor fara gömd, för stationen har hela fjorton spår, som ser förrädiskt likadana ut och alla är lika dåligt utskyltade. Som tågresenär på genomfart i Novosibirsk är det alltså inte det lättaste att i tid hitta tillbaka till rätt tåg. 

     Det gjorde inte heller Bo, en äldre herreman från Österbotten, som tillsammans med mig och min resegrupp åkte på sin drömresa längs transsibiriska järnvägen till Vladivostok. Bo ville liksom sina medresenärer sträcka på benen under det långa uppehållet i Novosibirsk och hade den goda föresatsen att inhandla frimärken och posta vykort till sina kära hemma i Österbotten. Men nu är både frimärken och postlådor i Ryssland nästan lika sällsynta och utrotningshotade som många av Sibiriens fåglar och djur, så Bo hittade varken det ena eller det andra. Det var kanske i och för sig inte så katastrofalt, om han bara skulle ha kommit ihåg på vilket av de fjorton järnvägsspåren hans tåg stod och väntade! Men det enda Bo hade lagt märke till var en glassförsäljare, som stod och sålde glass utanför tåget, när han steg av. Det han inte kunde ana, var att när följande tåg anlände till Novosibirsk, drog glassförsäljaren vidare för att på en annan perrong fortsätta sin affärsverksamhet.

     I Novosibirsk var det solsken och 27 grader varmt, ja, just en sådan dag som man som researrangör drömmer om. Det var först när tågvärdinnan anmälde att det var dags att stiga på tåget och åka vidare, som orosmolnen hopade sig vid horisonten. Som den vana reseledare jag var, räknade jag snabbt igenom mina resenärer. En, två , tre, fyra, fem, sex , sju, åtta, nio, tio, elva… Det händer att man som reseledare räknar fel ibland, så för säkerhets skull räknade jag en gång till. En, två , tre, fyra, fem , sex , sju, åtta, nio, tio, elva…  Elva! Var är nummer tolv?! Hjärtat tog ett högt skutt och sjönk därefter ner som en iskall klump i min mage. Var fanns Bo? Perrongen såg ödsligt tom ut och i tågvagnen satt redan alla resenärer på sina platser och samtalade lugnt. Alla utom Bo.

     Vad skulle jag göra? Rusa in på stationen och söka efter den förlorade resenären? Då kunde jag samtidigt säga adjö till de elva andra. Jag hoppades att han kanske trots allt hade stigit in i en annan tågvagn och steg på tåget. Man säger att hoppet är det som sist lämnar ett sjunkande fartyg, så i det svaga skenet av mitt enda återstående hopp, begav jag mig på jakt efter vår vän i de tjugotre övriga tågvagnarna. Men ingen Bo fanns med på tåget. 

    Vad gör man som reseledare i en sådan situation? Karlen hade varken telefon, biljett, pass, pengar eller jacka. Ja, inte hade han heller sitt knäckebröd och smörpaket med sig. Hur skulle han överleva i Sibirien? Skulle jag någonsin se honom igen? 

     Ett tag tänkte jag faktiskt på att dra i nödbromsen, men gav snabbt upp tanken, för som allt annat i Ryssland, skulle den knappast ha fungerat. Istället gick jag till tågets sömniga konduktör, förklarade för honom min situation med den borttappade finländska resenären och bad bestämt men hövligt att han skulle stanna tåget. Konduktören måste ha varit immun mot desperata reseledare, för han höjde varken på ögonbrynen eller visade den minsta medkänsla. Han slog ut händerna i en hjälplös gest och upplyste mig om, att i Sibirien stannade man inga tåg för en borttappad resenärs skull! På min fråga om han inte hade något telefonnummer, som han kunde ringa till, bläddrade han demonstrativt i några instruktionsböcker förrän han utan övertygelse förklarade, att det tyvärr inte fanns något han kunde göra för mig. Att fortsätta samtalet med en sådan människa, skulle ha varit bortkastad tid. Karlen var envåldshärskare på tåget och hade beslutat sig för att inte hjälpa mig.

     I ett sådant fall finns det bara en sak man kan göra, nämligen uppsöka den kvinna som har mera makt än själva tågkonduktören. Vem kunde det vara? Jo, naturligtvis hovmästarinnan i restaurangvagnen, tågets finansiella centrum och hjärta!  Under våra många måltider i restaurangen hade jag blivit god vän med Svetlana, som snabbt hade insett att min turistgrupp skulle bli resans stabilaste inkomstkälla. Så efter att hon hade hört om mitt elände, lugnade hon mig och sa att hon kände ”någon” på järnvägsstationen i Novosibirsk. Hon tog fram sin mobiltelefon, vår tids livräddningsboj, slog ett nummer och satte därmed bollen, som skulle lösa mitt problem, i rullning.

    Jag fick snart veta att Bo satt på ett ukrainskt tåg på väg till Vladivostok och att han skulle anlända två och en halv timme efter oss till Irkutsk. Det tog inte heller länge förrän tågkonduktören uppsökte mig och förklarade att jag under nästa uppehåll kunde överlämna en väska med pass och andra förnödenheter till stationschefen, som i sin tur skulle ge den till Bo, när hans tåg anlände ett par timmar senare. Ett dokument med en lista över innehållet i väskan gjordes upp i tre kopior. Pappren stämplades och Bos näverryggsäck slöts med ett sigill, förrän jag mitt i natten överlämnade den till en okänd kvinna på en järnvägsstation i Sibirien. 

     Två dagar senare mötte jag Bo på järnvägsstationen i Irkutsk. Han kom lugnt gående med sin näverryggsäck i handen. Det lilla extra tågäventyret tycktes inte ha rubbat hans sinnesro och han verkade inte alls förvånad över att se mig igen. Men när jag vid vår resas slut bad mina resenärer berätta om sitt bästa minne från resan, så svarade Bo lika lugnt som vanligt: Ja, det var väl nog när jag såg Gunilla på perrongen i Irkutsk!